Behovet av en nationell språkstrategi är akut.

Ämnet har lyfts vid ett flertal tillfällen de senaste åren från flera olika håll, exempelvis i regeringsdedovisningen Redovisning av uppdrag om översyn av timplanen för grundskolan och motsvarande skolformer (U2020/00527/S) och i en debattartikel i GP 2024-09-30: Akut brist på flerspråkiga gör Sverige mindre konkurrenskraftigt.

Trots detta ser vi inte de insatser som krävs för att stärka språkens ställning. I en tid då det demokratiska samtalet hämmas på många håll i världen, är språkkunskaper och interkulturell kompetens av yttersta vikt. Ämnet moderna språks och modersmålsundervisningens roll i skolan behöver stärkas, liksom minoritetsspråkens roll i samhället och skolsystemet bevaras och förstärkas.

”Färre läser moderna språk”

På landets högskolor ser vi en situation med allt färre som läser moderna språk, mindre undervisningstid och otillräckliga statliga anslag till humaniora. Denna språkkris grundar sig i problem redan i grundskola och gymnasium. Om eleverna inte lär sig språk från början finns det inga studenter som kan läsa vidare på högre nivå.

Detta utarmar Sverige som bildningsnation. För att säkerställa att Sverige bibehåller sin position som internationell aktör inom exempelvis industri, innovation, diplomati och kulturexport krävs en befolkning som behärskar fler språk än bara svenska och engelska.

”Del av europeisk identitet”

EU:s riktlinjer att samtliga medborgare senast 2025 ska behärska två språk utöver sitt modersmål behöver tas på allvar. Språkkunskaper är en del av vår europeiska identitet.

De utredningar som presenterats kring en ny läroplan och ett nytt betygssystem innebär allvarliga konsekvenser för språkämnena på flera sätt, men inga kompensatoriska åtgärder för att stärka språkundervisningen.

”Räknas inte”

Språkämnenas status på grundskolan sänks ytterligare genom att ämnet inte räknas med vid antagning till gymnasiet. På gymnasiet föreslås att meritpoängen slopas, ett system som idag får fler elever att läsa både engelska och andra språk på högre nivåer. Även från högskolan larmas om att studenternas engelskkunskaper inte räcker till för att klara av kurslitteraturen.

För att kunna ta nästa steg behöver en omvärldsanalys göras. Sverige är ett land som ingår i flera internationella kontexter, och läget i Norden, EU, och övriga världen är relevant för att hitta bästa möjliga vägar framåt.

Vi vill att en svensk språkstrategi utvecklas, som långsiktigt strävar mot att alla som bor i Sverige ska ha goda förutsättningar att utveckla kunskaper i flera språk. Följande målsättningar utgör stommen för en sådan strategi:

Grundskola

• Moderna språk som obligatoriskt skolämne, jämställt med övriga ämnen
• Begränsade gruppstorlekar för att främja undervisningens kvalitet
• Stärkt rätt till modersmålsundervisning i alla modersmål under hela skoltiden

Gymnasieskola

• Krav på godkända betyg från grundskolan i modersmål och ytterligare två språk för antagning vid högskoleförberedande program, exempelvis svenska, engelska och ett modernt språk
• Moderna språk som programgemensamt ämne på samtliga högskoleförberedande gymnasieprogram
• Moderna språk som programgemensamt ämne på hotell- och turismprogrammet
• Språkundervisning i moderna språk under alla tre år på gymnasiet

Högre utbildning

• Samhällsekonomiska insatser för att locka fler studenter till språkstudier
• Samhällsekonomiska insatser för att säkerställa tillväxten av språklärare
• Bättre möjlighet att integrera språkstudier med högskoleutbildningar inom andra områden, exempelvis ekonomi och ingenjörskap

Samhället i stort

• Uppvärdering av flerspråkighet vid anställning och lönesättning
• Möjlighet till relevant och kontinuerlig språkutbildning på arbetstid inom sektorer med flerspråkiga kontakter
• Fortsatta insatser för att säkerställa minoritetsspråkens roll i samhället och skolsystemet
• Skapandet av ett nationellt språkcentrum, likt Fremmedspråksenteret i Norge, som tar ett nationellt grepp om språkfrågor för både skolväsendet och samhället.

Mia Smith, ordförande i Språklärarnas riksförbund, Carolina Ignell, vice ordförande i Språklärarnas riksförbund, Henri Houssemaine, ordförande i Fransklärarföreningen, Camilla Rosengart, vice ordförande i Fransklärarföreningen, Sabine Brachmann-Bosse, Goethe Institutet Stockholm, Per Wennlund, universitetslektor i språkdidaktik, Stockholms universitet, Emil Tyberg, universitetslärare i språk, Linnéuniversitetet, Petra Platen, universitetslektor i tyska, Göteborgs universitet, Mikael Johansson, docent i grekiska, lektor Göteborgs universitet, Sheila Feldmanis, universitetsadjunkt, Linnéuniversitetet, Anna Greek, universitetslektor i engelska, Linnéuniversitetet, Nicolas Manuguerra, universitetslektor, Uppsala universitet, Christine Becker, docent i tyska, Stockholms universitet, Angela Marx Åberg, universitetslektor i tyska, Linnéuniversitetet, Anneli Fjordevik, universitetslektor i tyska, Högskolan Dalarna, Maren Eckart, docent i tyska, Högskolan i Dalarna, Chloé Avril, universitetslektor, Göteborgs universitet, Eva-Marie Bloom Ström, docent i Afrikanska språk, Göteborgs universitet, Britt-Marie Karlsson, universitetslektor i franska, Göteborgs universitet, Andrea Castro, professor i spanska, Göteborgs universitet, Alice Duhan, universitetslektor i franska, Göteborgs universitet, Christina Rosén, universitetslektor i tyska, Linnéuniversitetet, Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap, Göteborgs universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.