”Flerspråkighet är inte ett särintresse, utan en uttalad EU-prioritering.”
Artikel i Sydsvenskan
PDF version Helsingborgs Dagblad 31 januari 2026
Traduction en français en fin de page
Aktuella frågor
”Flerspråkighet är inte ett särintresse, utan en uttalad EU-prioritering.”
31 januari 2026
Att lära sig stora språk som franska, spanska och tyska ger inte bara lingvistiska, kognitiva och kommunikativa vinster, utan bidrar till ett starkare och mer sammanhållet Europa i en tid då detta som bäst behövs. Det skriver fyra språklärare.
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Moderna språk i skolan är en investering i europeisk demokrati, skriver artikelförfattarna.
Bild: Wiktor Nummelin / TT
Under senare tid har Europa hamnat i ett tillstånd av ökad geopolitisk osäkerhet och växande krav på gemensam handlingskraft.
I detta läge borde språkkunskaper ses som en strategisk resurs. Ändå riskerar Sverige nu att ta ett steg i motsatt riktning. I skuggan av en tekniskt avancerad betygsreform finns ett förslag som kan få långtgående konsekvenser: att moderna språk försvagas ytterligare i skolan.
Betygsutredningens ambition att skapa ett mer likvärdigt betygssystem är lovvärd. Dagens system rymmer uppenbara problem när det gäller rättvisa och jämförbarhet. Men när möjligheten till meritpoäng för moderna språk tas bort försvinner också ett av få styrmedel som tydligt signalerat att språkkunskaper utöver engelska är något som samhället värderar.
Det är naivt att tro att detta inte påverkar elevers val. Moderna språk är redan ett ämne med sjunkande deltagande, lärarbrist och låg status. Till råga på allt är det grundskolans enda icke-obligatoriska ämne, en nackdel som bäddar för många avhopp, vilket skapar en svårplanerad undervisning.
Varken skolan eller utbildningsdepartementet ger unga människor i Sverige incitament att lägga ner tid och kraft på att lära sig andra språk än engelska, vilket är ett allvarligt problem.
Allt detta är särskilt problematiskt i ett europeiskt perspektiv. Sverige är sedan länge medlem av EU, vars institutioner, arbetsmarknad och utbildningsprogram bygger på rörlighet och samarbete över nationsgränser. Bristande språkkunskaper är ett av de största hindren för svenska elevers och studenters deltagande i europeiska utbyten, praktikprogram och framtida karriärvägar. När moderna språk försvagas i skolan riskerar Sverige dessutom att bidra till ett demokratiskt och socialt underskott inom EU.
Flerspråkighet är inte ett särintresse, utan en uttalad EU-prioritering. Program som Erasmus+ ska stärka europeisk sammanhållning, kompetensförsörjning och demokratisk delaktighet. Men i praktiken är dessa möjligheter ojämnt fördelade, eftersom elever från studievana miljöer har betydligt lättare att ta del av dem. Om skolan inte tydligt markerar språkens värde riskerar internationell rörlighet att bli ett privilegium för några få, snarare än en möjlighet för många.
Språk är också en demokratifråga. Språkbarriärer bidrar till att politiska processer upplevs som fjärmade och svåråtkomliga. Medborgare som enbart kan ta del av EU-debatt via engelska får sämre förutsättningar att delta, påverka och känna tillhörighet.
Moderna språk i skolan är därför inte bara en utbildningsfråga, utan en investering i europeisk demokrati. Detta har vårt grannland Danmark förstått och där har man i samarbete med danskt näringsliv satsat 40 miljoner på att stärka språken franska och tyska på högskolenivå.
De senaste årens säkerhetspolitiska utveckling – från Ukraina till Grönland – har ytterligare förstärkt den geopolitiska osäkerheten och gjort behovet av europeisk samsyn och samhörighet akut. Att lära sig stora språk som franska, spanska och tyska ger därför inte bara lingvistiska, kognitiva och kommunikativa vinster, utan bidrar också till ett starkare och mer sammanhållet Europa i en tid då detta som bäst behövs.
Om meritpoängssystemet anses problematiskt bör alternativ övervägas som fortsatt tydliggör språkens värde. Att i stället låta moderna språk konkurrera på helt fria villkor i ett redan pressat skolsystem riskerar att slå undan benen för ett ämne med strategiskt viktig roll för Sverige och Europa.
En likvärdig skola handlar inte bara om rättvisa betyg, utan också om kloka prioriteringar kring vilken kunskap som är viktig för framtiden. Och att lära sig språk knyter kulturella band, gör oss klokare och starkare tillsammans i dagens och morgondagens Europa.
SKRIBENTERNA
Erik Cardelús, fil dr i språkdidaktik och legitimerad gymnasielärare i fyra ämnen
Mia Smith, ordförande i Språklärarnas riksförbund och legitimerad lärare i engelska och tyska
Christina Rosén, fil dr i tyska, språkvetenskap och lektor i tyska vid Linnéuniversitetet
Camilla Rosengart, vice ordförande i Fransklärarföreningen och legitimerad lärare i svenska och franska
En français
« Le multilinguisme n’est pas un intérêt particulier, mais une priorité européenne claire. »
31 janvier 2026
Apprendre des langues majeures comme le français, l’espagnol et l’allemand offre non seulement des avantages linguistiques, cognitifs et communicatifs, mais contribue également à une Europe plus forte et plus unie, à un moment où elle est plus que jamais nécessaire. Ce texte est signé par quatre professeurs de langues.
Ceci est un sujet de débat. Les auteurs sont responsables de leurs opinions.
L’enseignement des langues vivantes à l’école est un investissement dans la démocratie européenne, écrivent les auteurs de l’article.
Ces derniers temps, l’Europe se trouve confrontée à une incertitude géopolitique accrue et à des demandes croissantes d’action commune.
Dans ce contexte, les compétences linguistiques devraient être considérées comme une ressource stratégique. Pourtant, la Suède risque aujourd’hui de faire un pas dans la direction opposée. Dans l’ombre d’une réforme technologique avancée du système de notation, une proposition pourrait avoir des conséquences considérables : affaiblir davantage l’enseignement des langues vivantes à l’école.
L’ambition de l’enquête sur les notes, qui vise à créer un système de notation plus équitable, est louable. Le système actuel présente des problèmes évidents en matière d’équité et de comparabilité. Mais si la possibilité d’attribuer des points de mérite pour les langues vivantes disparaît, l’un des rares instruments qui a clairement indiqué que les compétences linguistiques, au-delà de l’anglais, sont valorisées par la société, disparaît également.
Il est naïf de croire que cela n’affecte pas les choix des élèves. L’apprentissage des langues vivantes est déjà une matière où la participation est en baisse, où les enseignants sont rares et où le statut est faible. De plus, c’est la seule matière facultative à l’école, un désavantage qui entraîne de nombreux décrochages et complique la planification des cours.
Ni l’école ni le ministère de l’Éducation n’incitent les jeunes Suédois à investir du temps et des efforts dans l’apprentissage de langues autres que l’anglais, ce qui constitue un problème majeur.
Tout cela est particulièrement préoccupant d’un point de vue européen. La Suède est membre de l’UE depuis longtemps, et ses institutions, son marché du travail et ses programmes éducatifs reposent sur la mobilité et la coopération transfrontalières. L’insuffisance de compétences linguistiques est l’un des principaux obstacles à la participation des élèves et étudiants suédois aux échanges européens, aux programmes de stages et à leurs perspectives de carrière. En affaiblissant l’enseignement des langues vivantes à l’école, la Suède risque également de contribuer à un déficit démocratique et social au sein de l’UE.
Le multilinguisme n’est pas un intérêt particulier, mais une priorité affichée de l’UE. Des programmes comme Erasmus+ visent à renforcer la cohésion européenne, le développement des compétences et la participation démocratique. Or, dans les faits, ces opportunités sont inégalement réparties, les élèves issus de milieux à vocation académique y ayant bien plus facilement accès. Si les établissements scolaires ne mettent pas clairement en avant l’importance des langues, la mobilité internationale risque de devenir un privilège réservé à quelques-uns, plutôt qu’une opportunité pour tous.
La langue est aussi un enjeu démocratique. Les barrières linguistiques contribuent à rendre les processus politiques perçus comme distants et inaccessibles. Les citoyens qui ne peuvent participer aux débats européens qu’en anglais ont moins d’opportunités de s’impliquer, d’influencer et de ressentir un sentiment d’appartenance.
L’enseignement des langues vivantes à l’école n’est donc pas seulement une question éducative, mais un investissement dans la démocratie européenne. Notre voisin, le Danemark, l’a bien compris et, en collaboration avec des entreprises danoises, a investi 40 millions d’euros dans le renforcement de l’enseignement du français et de l’allemand à l’université.
L’évolution de la politique de sécurité ces dernières années – de l’Ukraine au Groenland – a accentué l’incertitude géopolitique et rendu plus urgent le besoin de consensus et de cohésion européens. Apprendre des langues majeures comme le français, l’espagnol et l’allemand offre donc non seulement des avantages linguistiques, cognitifs et communicatifs, mais contribue aussi à une Europe plus forte et plus unie, à un moment où cela est plus que jamais nécessaire.
Si le système de points au mérite est jugé problématique, il convient d’envisager des alternatives qui continuent de valoriser les langues. En revanche, laisser les langues vivantes concourir librement dans un système scolaire déjà sous tension risque de compromettre une discipline qui joue un rôle stratégique pour la Suède et l’Europe. Une école égalitaire ne se résume pas à des notes justes, mais implique aussi une priorisation judicieuse des connaissances essentielles pour l’avenir. L’apprentissage des langues tisse des liens culturels, nous rendant plus sages et plus forts ensemble dans l’Europe d’aujourd’hui et de demain.
LES AUTEURS
Erik Cardelús, docteur en didactique des langues et professeur certifié de lycée (quatre matières)
Mia Smith, présidente de l’Association suédoise des professeurs de langues et professeure certifiée d’anglais et d’allemand
Christina Rosén, docteure en allemand et linguistique, et maître de conférences en allemand à l’Université de Linnaeus
Camilla Rosengart, vice-présidente de l’Association des professeurs de français Fransklärarföreningen et professeure certifiée de suédois et de français
